Ända sedan jag var liten har jag hållit på med fotografering, men jag har ändå svårt för att kalla mig för fotograf.

Vad jag insett är att det kanske inte är bilden i sig som intresserade mig mest, utan det var människorna och berättelserna bakom som gjorde att jag letade upp intressanta saker att fotografera.

Kraftstationen som skulle rivas

Som när de för länge sedan, slutet av 190-talet, skulle de riva den gamla kraftstationen i Hallstahammars kommun så tog jag mig dit för att fotografera.

Det var en byggnad som man normalt inte kom in i. Den låg lite mystisk dold bland träden i änden på en kanal som ledde fram vattnet till turbinerna. Men nu skulle den bort för att ersättas av ett nytt modernt kraftverk på en annan plats.

Jag hade fått tillåtelse att komma in i och fotografera. Med mig hade jag min analoga kamera som var laddad med svartvit film, och jag hade fått låna en stor kraftig blixt för att kunna få tillräckligt med ljus där inne.

Jag kände mig som en riktig proffsfotograf när jag kom dit på min cykel.

Där inne arbetade två farbröder som var svetsare och de var glada av mitt besök och alla frågor jag ställde. Och jag lyssnade när det berättade om sitt arbete. Och jag frågade mer, och de berättade mer. Och jag lärde mig massor.

Men jag var inte ute efter att lära mig, jag var bara nyfiken att förstå så jag kunde berätta om det när jag kom hem.

Och plötsligt så var det helt naturligt att ta bilder för jag förstod nu vad de gjorde. Jag minns än idag när de med skar med gassvets i metallen så det sprutade stora gnistor.

Så nu jag tar fram kameran som hela tiden hängt på min vänstra axel, och jag hittar en vinkel som är bra, jag tittar genom sökaren för att se om bilden känns bra.

Jag tar ned kameran igen för att se så bländare och slutare är rätt inställda, för det är manuella på min kamera. Blixten är igång och den gröna lampan indikerar att den är klar.

Sen kikar jag genom sökaren igen och trycker av. Det blir ett mekaniskt kluckande ljud av slutaren i kameran, samtidigt som blixten lyser upp med en dovt poffande ljud. Det var bild nr 1 bild, sen får jag vänta 10-15 sekunder på blixten ska ladda upp igen innan jag kan ta nästa bild.

Blixten ger ifrån sig ett högt pip som indikerar att den har laddats upp och är klar att användas igen. Och så här håller jag på en bra stund, med att gå omkring och försöka ta bilder från olika vinklar som berättar om deras arbete.

Berättelsen känns fortfarande levande och har fastnat i mitt minne men jag önskar så klart att jag hade skrivit ned den också.

Men då var jag bara den unga fotografen och hade inga tankar om att skriva ned den då.